Visdom.

En fin liten berättelse som rymmer stor visdom!

En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar på ett papper. Dom skulle sätta ett litet mellanrum mellan varje namn ………

Sen bad hon dem tänka på det bästa dom kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet.
Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när dom skulle gå så
lämnade dom sina lappar till läraren

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad dom
andra hade sagt om dom, och på måndagen fick dom den.

Efter ett tag log eleverna. Är det verkligen sant viskades det.
Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon, och att dom gillar mig
så mycket var dom flesta kommentarerna.

Hon visste inte om dom visade eller diskuterade sina listor med sina föräldrar, men det gjorde inte så mycket. Uppgiften hade haft den effekt, hon hade önskat.
Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra. Gruppen arbetade vidare.

Många år senare, blev en av eleverna dödad i Vietnam, och läraren deltog i
begravningen.
Hon hade aldrig sett en militär död i en kista.
Han såg så fin och vuxen ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en
efter en gick förbi kistan en sista gång.
Läraren var den sista, som välsignade den döde i kistan.
När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan fram
till henne. ‘Var du Marks lärare?’
Hon nickade ‘ja.’ Sen sa han: ‘Mark pratade mycket om dig’

Efter begravningen deltog dom flesta av Marks tidigare klasskamrater i en
sammankomst. Marks mor och far var också där, dom ville gärna prata med hans tidigare lärare.
‘Vi vill gärna visa dig något’ sa hans far, medan han tog plånboken ur sin
ficka. ‘De hittade det här på Mark, då han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här’.

Medan han försiktigt vek ut två pappersbitar, papper som tydligen hade
blivit tejpad ihop, pga. slitage alla gångerna det hade vikts ihop.
Läraren visste utan att se på papperet, att det var det samma papper, som
hon hade skrivet alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark.

‘Tack för att du gjorde det här’ sa Marks mor. ‘Som du kan se, så var det
värdefullt för Mark.’ Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log snett och sa, ‘jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma.’

Chucks fru sa, ‘Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum.’
‘Jag har också kvar mitt, det är i min dagbok’ sa Marilyn.
Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade sin lista
för gruppen, och sa stolt. ‘Jag har det alltid med mig, jag tror att vi alla har kvar vår lista.’ Då satte sig läraren sig ner och grät. Hon grät för Mark och alla hans vänner som aldrig skulle få se honom igen.

De flesta människor i dag uppför sig, som att dom har glömt att livet en dag
tar slut. Ingen av oss vet, när den dagen kommer. Så var snäll, berätta för
dom du sätter pris på och tycker om, att dom är speciella och viktiga. Berätta det före det är för sent.
Ett av sätten att göra det på, är att skicka det här vidare. Om du inte gör
det, så har du missat ännu en chans till att göra något fint för andra.

Om du har tagit dig tid att läsa detta, så är det för att en annan bryr sig om dig, samt att det är minst en person som tycker att du är värdefull.
Kopiera gärna o ge texten till någon du bryr dig om. Visa att du bryr dig om dina kompisar.
Kom ihåg, du skördar det du sår. Kom ihåg att du betyder något för någon!
Hoppas din dag blir bra och speciell …

Annonser

One thought on “Visdom.

  1. Anthony P. Anderson skriver:

    Ibland kan jag förundras över min egen svaghet. Eller styrka. Finns ju som bekant två sidor på myntet. Oavsett vad man väljer att se det som så är jag ibland så förutsägbar. Jag vet hur det kommer sluta. Antagligen för att jag tänker mej målbilden. Tänker inte gå i i detalj vad detta innebär i detta fallet men jag är f… inte förvånad. Mer förundrad. Just idag funderar jag över vilka förändringar jag verkligen är beredd att göra inför den där lilla promenaden. Idag är svaret. Inga alls. Men så kom jag på att jag kanske inte behöver göra så mycket. För jag har så mycket driv att jag kommer att klara dom där 80 milen på ren och skär envishet. Kanske själva resan är den förändring jag söker. Inser att en livsstilsförändring är mycket svårare än man tror. Inser också att man kanske lever det liv man gör för att man trivs med det. Är det så att man låter andras åsikter prägla vad man gör och vad man borde göra? Jag tror att jag i skrivande stund just formulerat ett löfte till mig själv. Jag skiter i vad andra tycker och hur konstigt det må låta så är det först när man blir föräldralös som man kan skapa sitt eget liv. På riktigt. Kanske är det så att vi människor inte knipsar banden till våra föräldrar tillräckligt hårt för att våga skapa våra egna liv? Om det ska finnas någon mening med att min mamma och pappa dog alldeles för tidigt så kanske är det den lärdomen jag skall ta till mig. Friheten att leva mitt eget liv fullt ut. Där styrkor och svagheter balanseras och där jag själv sätter upp mina mål och belönar mig när dessa är uppnådda. Vad vet jag? Vad tror du?

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s