Efter en dag på jobbet är Amy trött. Idag blev vi inringda tidigare och fick gå redan klockan 4 för att lösa av en kollega. Amy fann sig villigt i att få kopplet på sig och så traskade vi iväg på morgonkvisten. Det var ljust ute och fåglarnas morgonsång är ljuvlig. Alldeles stilla …
Amy vet genast vad som gäller när vi kommer fram. Först placerar hon ut sitt ben och leksaken ”fåret” och sen tar hon plats i uterummet. Hon håller sig hela tiden i bakgrunden och har ändå koll på vad som händer och sker.
På promenaden idag, träffar Amy en gammal god bekant och blir jätteglad. Det är gammelmatte och det är ett kärt återseende och många pussar mellan dem. Härligt att se!
Det är vid promenaderna vi märker Amys instinkt att valla. När vi byts vid att köra rullstolen märker Amy plötsligt att något är annorlunda och måste kolla efter. Matte går där och någon annan håller i kopplet. Hmm, tänker Amy och funderar lite. För som vallhund har hon ju ett ansvar att hålla ihop flocken så att ingen förirrar sig någonstans. Och vallar gör hon sedan med besked. De är lite luriga av sig, tänker hon och stannar oss flera gånger för att kontrollera så att allt är som det ska vara.
Innan vi går hem för dagen, tar hon självmant kontakt med vår vårdtagare. Ställer sig upp vid sängen och snusar in alla dofter. Tittar riktigt intensivt och länge, som om hon vill försäkra sig om att allt är okej. Jag kan se att min lilla tjej är nöjd att vara med i gemenskapen och hon gör ett toppenjobb.
Så framåt eftermiddagen då vi kommer hem, blir det en stunds siesta innan skogspromenaden. Amy vilar i skuggan vid mina fötter och drömmer säkert roliga drömmar om ben och leksaker. Och alla andra hyss som hon planerar att göra …
Mias Lilla Skafferi 